Carina:
 
Jag har blivit med hund!
 
Ja, det är kanske inte så konstigt eftersom vi har en liten kennel och redan hade fem collier hemma.
 
Men nu har Bosse har flyttat in! Han är så go. Vår lilla piraya.
Var gång det inte gick så som han ville så satt hans små vassa valptänder i vårt skinn. Aj!
Men nu är han en liten ängel. (?) Det kan inte vara lätt att veta vad man får och inte får när man är en liten pyttevalp.
 
Allt som är löst bär han omkring på. Är det inte löst så kan det lätt bli det om han bara får gnaga och dra lite.
Han vill inte förstå skillnaden på en leksak och en mobiltelefon. Allt är roligt!
Det är svårt att bli arg på en sådan underbar liten sötnos när han bär omkring med en gummistövel storlek 46.
 
Han är en tuffing. Första gången han såg en buss var han på väg att följa med de övriga passagerarna och kliva upp på den.
Första gången har träffade en stooor leonberger så sprang han fram till den med svansen viftande och ville leka.
Den stora hunden bara tittade på honom och undrade kanske om han var en hund eller råtta.
Hur som helst var det tydligen inte intressant att leka med en valp.
 
Jag är så stolt över honom. Min lilla tuffing.... ( Hm, uppfödaren uppe i Piteå kanske har en viss inverkan på hans mentalitet.)
 
Fast det är klart. Det var en sak han var rädd för.
I källaren har vi huggit upp en ränna i golvet. Det var en mycket farlig ränna. Han ville inte alls gå ner i den eller hoppa över den.
Jag satte honom på andra sidan så att han skulle hoppa över till mig, men då sprang han runt rännan i stället.
Jag hoppade över, och han sprang runt. Detta är en mycket smart valp uppenbarligen.
 
På natten sover han på min mage. Visst låter det underbart...
 
Hej för nu!
 
 
Bosse:
 
Jag har blivit med nya människor!
Det är två stora människor och en människovalp. Och flera hundar. Alla hundar ser likadana ut som mamma och mina syskon.
Det var bra att det fanns några hundar här, så man kan umgås med några vettiga!
Människorna är ju jättetråkiga och orkar ju inte springa eller någonting!
Men det är mysigt när jag får dem att klia mig.
 
De har väldigt konstiga regler här.
Man får inte göra ditt och inte datt. Man får nästan inte göra någonting roligt!
Ibland är de dumma och då försökte jag givetvis lära dem att veta hut genom att bita dem.
Det funkade inte. Konstigt.
Nu lådsas jag göra som de vill, för då är de mycket trevligare mot mig och klappar mig mer.
 
Det finns så många leksaker i den här hundkojan. De roligaste ligger på borden.
Nu är jag så stor att jag kan hoppa upp och hämta de leksakerna.
När människorna ser detta så säger de att jag inte får!?
Varför inte?
Varför får de men inte jag?
(Det är bäst att leka med vissa saker när människorna sover eller är ute.)
 
Matte säger att jag är en tuffing. Jag vet inte vad det betyder, men det är någonting bra. Jag ska vara en tuffing alltid.
När vi följde med lillmatte ut en morgon gick hon upp på en stor, blå, brummande och illaluktande sak. Den kallades visst buss.
Jag ville följa med men fick inte för matte, men samtidigt var hon glad och berömde mig. Visst är människor konstiga?
Sedan träffade jag en stor hundkompis, men det var ingen rolig en, för han ville inte leka. Tråkmåns!
 
Jag brukar få följa med matte ner i källaren. Hon säger till mig att det är bra träning att upptäcka nya saker och nya ljud.
Det är ju bra för henne att hon lär sig nya saker, men varför ska hon promt släpa ner mig?
En gång hittade jag världens längsta hål i golvet. Det var inget roligt hål.
Matte skulle nog lära sig någonting nytt, för hon hoppade över hålet och ropade på mig flera gånger.
Jag försökte lära henne någonting nytt, att springa runt, men det klarade hon inte av.
 
På nätterna ligger jag på mattes mage.
Det är så mjukt, varmt och gott.
Tur att hon är så tjock.
 
Hej för nu!