080927

Hej hopp!
 
Måste ju få skryta lite över den "lilla svarta" jag har från dig. Gnista alltså, men hon kallas nog oftare för "den lilla svarta" för det är ju just vad hon är, liten, svart och exklusiv!
Hur som helst, hon går ju som en kanon i spårskogen, markerar med lätthet alla pinnar jag omsorgsfullt gömt för henne och den där lilla rävnäsan hennes vickar och snoosar som bara den.
 
Här om dagen så rastades mina hundar av några vänner för jag jobbade kväll. Dagen efter får jag veta att adoptionskön på Gnista är lång och jag ska minsann inte tro att jag får behålla henne för mig själv inte! Och har inte min mamma lärt mig att godbitar delar man med sig av??
Hon har även uppvisat ett arv från sin mamma med att fälla inte bara mig utan två av mina kompisar också under promenader. Det är ju så att när man är liten får man använda sin list istället för sin styrka. Så då slår hon helt sonika bägge framtassarna om benen på den stackars ovetande själ som rastar henne och vips så faller även den största raklång som en fura.
Det ser säkerligen väldigt lustigt ut, men det är mindre lustigt när man ligger där i gräset och funderar vad som hände. Fast inte kan man ju bli arg på henne heller för hon är så hjärtans glad och överlycklig att kunna överösa en med pussar där man ligger omkullfälld i gräset.
 
Har fotat en hel massa på henne så det kommer bilder så snart jag fått min dator!
 
Kram
 

Hallå allihopa!

Gnista bakom tangenterna här..

Här är det spännande tider må ni tro. Världen förändras från dag till dag.. ena dagen lite vitt, andra dagen mycket vitt och tredje dagen massor med vitt.. Jag har frågat Tindra vad i hela friden det är som försiggår och då sa hon att det kommer så här mycket vitt några gånger per år för att matte ska få skotta. För skotta är tydligen något som alla mattar gör, det är visst någon form av instinkt sa Zoi. Zoi hon är klok hon.

Hon sa att när det kommer så här mycket vitt då ska man hjälpa matte, för vi är ju arbetande hundar. Det kan ju låta lätt men det är inte helt lätt att hjälpa matte sa hon. Så då gick jag till Cisco och frågade för han är ju expert på att hjälpa matte.

Han sa att när matte kör den där grejen framför sig så blir det långa berg på sidorna, och dom vill inte matte ha så då måste vi hundar ta bort dom efter bästa förmåga. Då brukar visst matte bli så glad att hon släpper den där skottmojängen och går in igen för då är ju allt färdigt helt plötsligt!

När Cisco hade berättat det så låg jag och tänkte på hur jag skulle göra hela natten. Sen när det blev morgon och matte släppte ut oss så gjorde hon precis som Zoi sa!

Hon gick och hämtade den där skottmojängen och började knuffa den framför sig, och då blev det ju långa snöberg längs sidorna. Då gjorde jag precis som Cisco sagt och med hjälp av alla andra hundarna så hade vi sprungit bort snöbergen på nolltid!!

Då blev matte så glad så att hon släppte snömojängen på en gång, tog några glädje skutt och sen gick hon in med en lättnadens suck.

Sicken tur att hon har oss hundar.

 

 

Samma rapport fast från en heeelt annan synvinkel.

Vädergudarna verkar helt ha tappat begreppet om vad som är normalt och inte.. Det är som att dom i torsdags kom på att ”oj fan, vi har glömt att ge snö åt Gällivare i två veckor, hur gör vi nu Harry?!”  Vädergud nummer två som är lite lätt utbränd och därför rätt stingslig svara då: ” Ja men Gösta, jag påminde ju dig om detta för flera månader sedan, att man ska behöva göra allt själv här!” och sen slänger han helt sonika ner all denna uppsamlade och bortglömda snö på en gång!!

Med andra ord.. det har snöat konstant i flera dagar, och det är inga sporadiska flingor som trillat.. det är en hel arme!

Detta medför ju naturligtvis en del snöskottande om man inte har planer på att bli elit utövare på snödykning.

Om man ska se det från den ljusa sidan så är ju snöskottning rätt bra träning ändå. Fast om man ska se det från min sida så kan det med lätthet driva en till vansinne.

Hemma hos oss så tas ju varje tillfälle till att låta hundarna röja runt på gården. Då detta bör göras under övervakning från en tvåbent (annars är alla fyrbenta på skogsäventyr inom 3 millisekunder) så är det ju ett ypperligt tillfälle att göra det när man ändå är ute och skottar snö. Trodde jag i alla fall.

Där gick jag och skottade i godan ro i lördags, tryggt förvissad om att hundarna var och sprang på nedre delen av tomten (som förövrigt inte skottas). Glatt visslandes någon fånig melodi så snyggade jag till stället där jag tippade snön för att sedan återgå till att ta bort mina ”snösträngar”. När jag vänder mig om för att återgå till skottandet känner jag hur ett avgrundsvrål stiger upp i strupen på mig. Ni vet den där matadoren i Tjuren Ferdinad som sliter sitt hår och blir alldeles högröd i ansiktet?

Japp.. så såg jag ut, precis så..

Mina underbara byrackor hade varit så generösa att dom hjälp mig med skottningen. Varenda snösträng var genom sprungen, tilltrampad, utsnurrad och uppvirvlad för att inte tala om utspridd. Allt skottande var förgäves och det var bara att börja om. I samma ögonblick som jag insåg det så gick jag från ”disney-matador” till tjurig 7-åring. Efter en hel del ursinnes hoppande upp och ned på stället och ett utdraget ”åhhhh!!!!”, så klampade jag in i huset, lämnade snöräven där den stod och damp ned i soffan med en suck. Inget mer skottande för min del den dagen.

Behöver jag säga att hundarna var överlyckliga över sitt väl utförda arbete och sov som klubbade sälar resten av dagen?

Matte däremot, masade sig ut och skottade klart när hon lugnat ned sig igen.